Föräldrars oro över sina barn

Familjen hade under loppet av en kort period flyttat två gånger på grund av pappans jobb. Pappan arbetade skift och var mycket borta hemifrån. På grund av flytten tvingades den 15-årige pojken sluta med sin fotbollsträning i ett välbekant lag. Pojken började röka och dricka alkohol på helgerna. Han var tyst och berättade inget om sitt liv för föräldrarna. Den minsta pojken var sex år och var hemma med mamman. Han var överviktig och ville inte riktigt lära sig några nya saker. Han trodde att han var sämre än andra och ville till exempel inte ens öva sig att cykla.

Mellansonen, som var 11 år klarade sig inte så bra i skolan. Pojken orkade inte koncentrera sig och hade svårt för att lära sig saker. Flytten och bytet av skola förvärrade problemen. Skolan tog kontakt med föräldrarna då pojken återigen hade varit i slagsmål. Man kallade in föräldrarna till ett samtal med läraren och skolkuratorn . Läraren och skolkuratorn sa att det vore bra att låta pojken genomgå en undersökning. Mamman hävdade att hon minsann visste bäst hur pojken mådde och vad han behövde. Man övertygade henne om att det inte räcker, för mamman var ju inte med sonen hela tiden. I slutändan gick föräldrarna med på att låta pojken genomgå undersökningar på sjukhuset.

Det finns en lösning på problemen

Undersökningarna visade att pojken hade en ganska vanlig utvecklingsstörning på centrala nervsystemet som kallas för Asbergers syndrom. Det var orsaken till pojkens avvikande beteende. Pojken hade han svårt att komma överens med andra och det uppstod ofta missförstånd och bråk. När han inte kunde uttrycka sig på annat sätt i svåra situationer, så slogs han. Föräldrarna blev informerade om att det inte finns någon medicinering mot sjukdomen, men att pojken nu behövde mycket vägledning. Han måste lära sig att fungera självständigt och uttrycka sig utan att ta till knytnävarna. På sjukhuset berättade man att det kunde vara bra för pojken att under en tid bo på ett särskilt barnhem där man kan ge stöd åt just den här typen av barn.

Föräldrarna medgav att sjukhusbesöken hade varit till nytta: det var ett lättnad att få ett namn på det svåra. De förstod emellertid inte varför deras 11-åring skulle placeras utom hemmet. Föräldrarna gick dock med på att diskutera saken med barnskyddet.

Hjälp från barnskyddet väcker rädsla

En socialarbetare från barnskyddet kom överens med föräldrarna om att besöka familjen. Den dagen var pappan på arbetet och mamman vågade inte ens öppna dörren. Hon mindes från sitt före detta hemland hur föräldrar inte längre fick bestämma över sina barns öde när de sociala myndigheterna var inblandade. Följande dag ringer socialarbetaren och frågar om mamman inte var hemma vid den tidpunkt de hade kommit överens om. Mamman sade att de inte behövde någon hjälp och lade på luren. Efter ett par dagar svarade hon inte i telefonen när det ringde. Mammans vän kom på besök och förklarade att mötet med socialarbetaren bara var ett samtal och rekommenderade att att mamman skulle ta emot hjälpen. Den här gången skulle man hålla mötet på socialbyrån .

Mamman gick med på det, men tog inte med sig sonen till mötet. Man höll ändå mötet och redde ut familjens situation. Det krävdes ytterligare ett möte innan mamman övertygades om att man inte skulle ta ifrån henne hennes barn mot hennes vilja, eftersom barnet inte befann sig i omedelbar fara. Mamman medgav att hon var utmattad. Hon blev glad över att socialarbetaren från barnskyddet var intresserad av hela familjens situation och funderade över sätt att även hjälpa de andra två pojkarna. Hon fick också höra att man kan ansöka om understödd semester för hela familjen.

Barnskyddet hjälper hela familjen

Tillsammans med socialarbetaren kom man överens om att pojken inte skulle placeras utanför hemmet utan att han skulle få stöd hemma. Familjearbetaren började regelbundet besöka familjen och hjälpte mamman att ingripa i sonens besvärliga beteende på ett mer effektivt sätt. Sonen fortsatte specialundervisningen precis som innan och så småningom började det gå bättre i skolan. Pojken lärde sig att komma bättre överens med andra.

Socialförvaltningen betalade medlemsavgiften i en ny fotbollsförening åt den äldsta sonen. Den yngsta sonen började i förskolan . Efter ett par månader berättade pojken att han ville lära sig cykla så att han skulle kunna följa med sina förskolekamrater på cykelutflykt. Föräldrarna var lättade över att alla deras söner kunde stanna hemma och att det fanns lösningar på problemen innan de blev för svåra. De beslutade sig för att skicka in en ansökan om semester, så att även föräldrarna skulle få tid för varandra.